tinnie

Jag promenerade upp till dagis för att hämta Johanna. Hon blev väl inte så där överlycklig över att behöva gå hem. Men när jag talade om för henne att vi skulle äta mellis ute så blev hon eld och lågor, för det var ju precis det hon ville. :-)
Hade tagit med mig kameran och hade tänkt att ta lite bilder, men upptäckte att batterierna i stort sett var slut, så det blev inga bilder från vår hemfärd. Vi gick längs med ån och stannade vid en liten lekplats, där det fanns ett bord. Där åt vi vårt mellanmål. Det kom två andra barn så vips hade Johanna två nya "kompisar" att leka med.
Johanna lyckades hitta alla möjliga och omöjliga vattenpölar och dessa skulle naturligtvis provhoppas. Att jag inte bara dog när jag såg denna glädje i henne, när hon hoppade. Det var bara så underbart att se.

Men en sak kan jag för min själ inte begripa.. hur i hela friden man kan skita ner sin mössa. Johannas mössa var formligen svart ...står hon på huvudet i sanden eller vad gör hon? Jag har ingen aning! Nåväl, skitiga barn är lyckliga barn, sägs det ju!

När vi sedan fortsatte vår hemfärd så var Johanna ganska frusen, jag tog Spirits gosefilt och svepte den runt halsen på Johanna, tänkte att det värmer väl lite i allafall. Det börjar kanske bli dags att plocka fram en tunnare halsduk.  När vi nästan var hemma fick Johanna syn på ett par granntjejer, uppenbart glömde hon att  hon frös, eftersom det då blev mycket mera intressant att springa runt med dem än att gå brevid mamma. Nu leker de här uppe på Johannas rum. Tänk vad kompisarna betyder mycket för de små liven... eller inte bara för dem, kompisar för oss vuxna är väl minst lika viktiga...fast kanske på ett annat sätt. Vi har väl kanske inte riktigt samma behov.

Nåväl, vi hade en skön eftermiddag ute och jag är övertygad om att Johanna somnar gott i kväll.