Kompis och kompiskonflikter
I går sov jag till 09,00 kanonskönt och verkligen välbehövligt. Tommy tog hand om tjejerna. Johanna lekte på sitt rum och Spirit sov när jag kom ner. Strax efter 11 ringde Johanna till en kompis och frågade om de kunde leka. Innan Johannas kompis kom, så tog jag mig en promenad, det var jätteskönt, trots att vädret var ganska grått. Kände att jag behövde inhandla något till mellanmålet på eftermiddagen. När jag kom hem igen, så hade kompisen kommit och Johannas första fråga var "Mamma, när ska vi äta mellis?" Hallå... vi har ju precis ätit lunch!! Tyckte jag i allafall...då var klockan 13,30.. vi åt lunch vid 12.
Dukade fram för mellis strax efter 14 och efteråt ville de båda tjejerna pyssla. Jag dukade av och tjejerna torkade bordet, de fick ta varsin halva... annars hade det ju varit orättvist. Vilket är ett idag vanligt förekommande ord i vår familj. Efter pysselstunden, ville Johannas kompis gå ut, men det ville inte Johanna... den prematura tonåringen kom fram i henne. Vilken cirkus. Det slutade med att jag blev ilsken och talade om för min lilla kära dotter... "Att ska du bete dig så illa som du gör nu, så kan du glömma att du och dina kompisar för bestämma något när ni är här och leker, då bestämmer mamma... så nu min älskade vän, så sätter du på dig ytterkläder och går ut och leker. DU har inget val, utan det är det som gäller. Johanna började väl gråta och tyckte säkert att jag var världens elakaste som inte tog hennes parti. Väl ute så hade tjejerna tydligen ganska kul.. för när de kom in igen...så var de jordiga från topp till tå. De hade roat sig med att hoppa i våran jordhög som vi har liggandes på baksidan och alla vet ju att blöt jord blir nog så geggigt. :-)
När Johannas kompis sedan blev hämtat, så talade jag om för Johanna att vi skulle ha ett allvarligt samtal. Det hade vi också. Jag talade sakligt om för henne att om man ville ha något igen, så fick man också ibland offra något. Tog sedan massor med exempel om att det inte alltid var så att jag ville fixa middag, men jag måste... att det inte alltid var så att man ville göra saker och ting men att man faktiskt fick ställa upp på vad andra också ville ibland. Att man faktiskt måste ge lite för att få något igen. Sedan sa jag väl något som jag ångrade lite efteråt, men orden var redan sagda... och det var att jag inte trodde att Johanna kunde vara så okamratlig, som hon var mot sin kompis igår... hon som alltid brukar vara så kamratlig. Johanna började gråta och sa att det trodde inte hon heller att hon kunde vara. Jag vet inte om det var rätt eller fel av mig att säga så! Men ibland så tror jag att man också måste våga säga vad man tycker även mot sina små, även om det kanske inte alltid är så klyftigt och kanske gör ont i ens hjärta! Självklart så ska man säga till när man tycker något är fel i ett beteende.. men ändå.. allt handlar ju om hur man säger det! Man kan ju faktiskt säga en sak på en miljon olika sätt och som därefter tolkas utifrån hur man har sagt det! Eller har jag fel?
Dukade fram för mellis strax efter 14 och efteråt ville de båda tjejerna pyssla. Jag dukade av och tjejerna torkade bordet, de fick ta varsin halva... annars hade det ju varit orättvist. Vilket är ett idag vanligt förekommande ord i vår familj. Efter pysselstunden, ville Johannas kompis gå ut, men det ville inte Johanna... den prematura tonåringen kom fram i henne. Vilken cirkus. Det slutade med att jag blev ilsken och talade om för min lilla kära dotter... "Att ska du bete dig så illa som du gör nu, så kan du glömma att du och dina kompisar för bestämma något när ni är här och leker, då bestämmer mamma... så nu min älskade vän, så sätter du på dig ytterkläder och går ut och leker. DU har inget val, utan det är det som gäller. Johanna började väl gråta och tyckte säkert att jag var världens elakaste som inte tog hennes parti. Väl ute så hade tjejerna tydligen ganska kul.. för när de kom in igen...så var de jordiga från topp till tå. De hade roat sig med att hoppa i våran jordhög som vi har liggandes på baksidan och alla vet ju att blöt jord blir nog så geggigt. :-)
När Johannas kompis sedan blev hämtat, så talade jag om för Johanna att vi skulle ha ett allvarligt samtal. Det hade vi också. Jag talade sakligt om för henne att om man ville ha något igen, så fick man också ibland offra något. Tog sedan massor med exempel om att det inte alltid var så att jag ville fixa middag, men jag måste... att det inte alltid var så att man ville göra saker och ting men att man faktiskt fick ställa upp på vad andra också ville ibland. Att man faktiskt måste ge lite för att få något igen. Sedan sa jag väl något som jag ångrade lite efteråt, men orden var redan sagda... och det var att jag inte trodde att Johanna kunde vara så okamratlig, som hon var mot sin kompis igår... hon som alltid brukar vara så kamratlig. Johanna började gråta och sa att det trodde inte hon heller att hon kunde vara. Jag vet inte om det var rätt eller fel av mig att säga så! Men ibland så tror jag att man också måste våga säga vad man tycker även mot sina små, även om det kanske inte alltid är så klyftigt och kanske gör ont i ens hjärta! Självklart så ska man säga till när man tycker något är fel i ett beteende.. men ändå.. allt handlar ju om hur man säger det! Man kan ju faktiskt säga en sak på en miljon olika sätt och som därefter tolkas utifrån hur man har sagt det! Eller har jag fel?
Kommentarer
Trackback
