tinnie

Äntligen är graviditeten över och vår lilla Spirit har anlänt till världen. Hon kom den 13/9 klockan 04,05. Vi åkte förvisso in redan på fredagkvällen eftersom jag hade haft värkar hela dagen, vi åkte hem efter några timmar eftersom det inte hände något. Gick och la oss vidd 23,30 och omkring 00,30 och började nervöst vanka omkring, vid 1,00 gick jag ner och fixade lite te,väckte Tommy och talade om att nu var det nog dags, men att jag skulle ha en kopp te och ett par rostade mackor innan, frågade om han ville ha också och det ville han ju. Kunde knappt sitta ner och dricka mitt te och äta mina rostade mackor, så jag stod upp. Ringde förlossningen och sa att vi var på väg in igen. Kom in när klockan var 02,15. Hade med mig en cd med avslappningsmusik, det här gjorde att jag till en början kunde "surfa" på värkarna och andas lugnt och sansat emellan. Hade jag varit 20 år yngre och planerat för fler barn, så hade förlossningen inte avskräckt mig. Jag upplevde personalen helt kompetent och litade fullständigt på att bm visste vad hon gjorde. När jag glömde andas talade hon om för mig att jag skulle andas, jag tror till och med att hon andades med mig, för att jag skulle hitta rätt rytm när jag tappade bort mig.
Som smärtlindring fick jag lite syrgas. Det hjälpte mig att hela tiden vara medveten om vad som hände med mig och min kropp. När sedan första krystvärken kom, fick jag lite av panik, eftersom bm hade känt på mig lite tidigare och sagt att jag var öppen 5,5-6 cm och det gjorde att jag inte vågade krysta eftersom man då kan svullna upp och det försvårar då hela förlossningsarbetet, istället så knep jag igen. Tommy larmade och undersköterskan kom in som sedan hämtade bm. Bm säger åt mig att krysta och det gjorde jag.. sedan fick jag lov att lugna ner mig lite. Bm talade om för mig lugnt och sansat att nu var det samarbete som gällde och att jag inte fick krysta om jag inte hade någon värk. Jag stålsatte mig och började att andas lugnt och sansat.. vid varje värk så pushade jag sakta och inte med sådan kraft. Rätt som det var  så sa det plopp, Spirit formligen hoppade ut, det var till och med så barnmorskan blev överraskad. Där låg jag sedan med Spirit på magen. Hon började sitt liv med att nysa 3 gånger.. kanske skulle hon heta prosita istället. :-)
Eftersom jag har lite av navelfobi, som jag tänkte att jag skulle bli av med så hade jag bett om att få känna på navelsträngen.. och den kändes ju inte så otäck.... som en gummislang. Kanske kan jag komma över min lilla fobi nu. Det tar kanske lite tid.. men men.. det är en annan historia.
Spirit tappade väldigt mycket i vikt första dygnen så vi fick inte komma hem som jag hade tänkt utan vi blev kvar ett par dagar extra. Johanna tyckte att det var jobbigt att jag inte var hemma, hon saknade mig. Jag saknade ju hela min familj, dessutom ville jag komma hem, så vi kunde börja aklimatisera oss och hitta rutiner som passade hela familjen. Johanna säger att hon känner sig utanför, jag försöker förklara för henne att hon absolut inte ska känna så. Hon ska känna sig delaktig och ska om hon vill vara med och sköta om sin lillasyster. Jag har full förståelse för att det är jättekänsligt för Johanna, hon har ju alltid varit medelpunkten och det är nog så svårt för henne att inse att det inte är så längre, utan att nu finns det ett nytt litet liv som behöver oss också. Så visst är det lite svartsjuka här i huset nu. Men, det till trots, så är Johanna jättegullig och jätterar mot Spirit.